Skrämmande att jag skrev att man varje dag möts av nya saker. Igår fick jag ta del av många nya saker, jag fick en annan syn på livet och jag log åt små saker som gör mig glad. Men samtidigt gick jag omkring med en obehaglig klump i magen..

Det är skrämmande att inte veta hur snabbt livet kan vända, och hur snabbt hela livet kan vändas upp och ner. Hur man på bara några få sekunder blir så otroligt rädd om det som finns nära. Hur rädd man är att det ska gå förlorat och att man ska förlora en del av sig själv. För det är precis det man gör, förlorar en del av sig själv när man förlorar någon som står en nära. Det blir ett tomrum som måste fyllas upp med något annat, och vissa människor går inte att ersätta för fem öre. Det blir en ny kamp att lära sig leva med tomrummet, man kan fylla det till viss del men aldrig fullt ut.

Tänk att det ska behöva hända tragiska händelser för att man ska uppskatta det man har. Att ett liv ska gå förlorat för att man själv ska förstå vad man egentligen har. Jag är otroligt tacksam över min familj och mina vänner, jag vill av hela mitt hjärta att de ska må bra.

Jag kommer på mig själv stå och le mitt allra största leende. Jag tittar mig i spegeln, ser hur små mina ögon blir. Ruffsar till mig i håret. Stoppar in mina hörlurar i öronen och ler ännu mer när jag får ta del av musiken. Låser dörren, och funderar samtidigt som jag skuttar nerför alla mina trappor om jag verkligen låste. Men jag bryr mig inte. Jag låser upp cykelförrådet, slänger mig på cykeln och i ilfart rullar jag ner för backen. Och jag ler lika stort, varje gång. Just dessa få minuter som är desamma varje morgon, ler jag. Jag är lycklig. Det spelar ingen roll att det är tidigt och jag är trött, jag ler ändå.

Jag tänker alltid le åt små saker. Le åt min familj, vänner och ögonblick som gör mig glad. Jag tänker le åt livet, för det är kort, ibland jobbigt men samtidigt helt underbart. Jag ler för att jag i detta nu kommer få krypa ner i min sköna säng, slå igen mina två blå. Och snart möter vi en ny dag, nya utmaningar, ny lycka, ny sorg, ny erfarenhet, nya människor. Livet är spännande, man har ingen aning om vad som väntar. Men jag ler ändå, för jag är jag, äntligen.

Snacka om evig kärlek. En sån här man ska jag ha, alla gånger. Det är så fint att jag kan se det om och om igen, och jag blir lika rörd varje gång.

Du kan gråta mitt på gatan, men jag glömmer aldrig bort vad du gjort.

Lyssnar på Veronica Maggio's album om och om igen, vart jag än är. Har fastnat totalt.

Jag är så nöjd över att jag är så glad, att hela jag bara bubblar. Att jag mitt bland mörker, tårar och sorg såg ljuset igen. Att jag såg det med helt nya ögon, att jag helt plötsligt såg livet från ett annat håll. Att jag insåg att tidigare stod jag och tittade på när tiden bara tickade på och livet passerade. Nu är jag mitt i ruset, jag lever mitt liv som aldrig förr. Jag lever det efter mina egna känslor och tankar.

Jag har lärt mig att sätta mig själv främst, att i mitt liv står jag i centrum. Men jag har också lärt mig att livet inte alltid är roligt. Att ibland får man bita sig i läppen, man får bara gilla läget och göra det bästa utav situationen. Även om man ibland bör vara egoistisk får man inte glömma de människor runt omkring en som betyder allra mest. De som stöttat i ur och skur, de som stått ut och de som ställt upp i alla lägen. När man är på botten vet man vilka som verkligen finns kvar när det gäller.

Jag har träffat nya människor som satt en helt ny färg på min tillvaro. Som har lärt mig att trots allt ta livet med en klackspark och skratta sig igenom allt. Jag är otroligt tacksam över den saliga blandningen människor som finns runt omkring mig. Människorna på jobbet som gör dagarna där helt fantastiska. Mina få vänner som är guld värda, som jag är s otroligt tacksam över. Min underbara familja so¨m kompletterar varandra på bästa sätt, min stöttande mamma som är min absolut bästa vän. Min pappa som alltid pushar mig och övertalar mig att jag kan, han som berömmer och är imponerad över mitt vuxna tänkande. Mina två bröder som ställer upp och som får mig att skratta.

Kort och gott. På botten lär man sig inse vad man har, och vad som är värt att kämpa för och hålla kvar nära hjärtat.

Jag känner mig helt förstörd. Är så trött att ögonen svider och kroppen är segare än vanligt. Så blir det väl när man är för snäll antar jag, kom inte i säng förrän halv fyra och skulle upp och tvätta vid tio idag. Nu är i alla fall det gjort, så skönt. Nu ska jag bara plocka in allt i garderoben, vika lite andra kläder och svepa över med dammsugaren i lägenheten. Sen är det på topp!

Men först dusch och handling! Ska göra fisksoppa senare :)