Jag är så nöjd över att jag är så glad, att hela jag bara bubblar. Att jag mitt bland mörker, tårar och sorg såg ljuset igen. Att jag såg det med helt nya ögon, att jag helt plötsligt såg livet från ett annat håll. Att jag insåg att tidigare stod jag och tittade på när tiden bara tickade på och livet passerade. Nu är jag mitt i ruset, jag lever mitt liv som aldrig förr. Jag lever det efter mina egna känslor och tankar.

Jag har lärt mig att sätta mig själv främst, att i mitt liv står jag i centrum. Men jag har också lärt mig att livet inte alltid är roligt. Att ibland får man bita sig i läppen, man får bara gilla läget och göra det bästa utav situationen. Även om man ibland bör vara egoistisk får man inte glömma de människor runt omkring en som betyder allra mest. De som stöttat i ur och skur, de som stått ut och de som ställt upp i alla lägen. När man är på botten vet man vilka som verkligen finns kvar när det gäller.

Jag har träffat nya människor som satt en helt ny färg på min tillvaro. Som har lärt mig att trots allt ta livet med en klackspark och skratta sig igenom allt. Jag är otroligt tacksam över den saliga blandningen människor som finns runt omkring mig. Människorna på jobbet som gör dagarna där helt fantastiska. Mina få vänner som är guld värda, som jag är s otroligt tacksam över. Min underbara familja so¨m kompletterar varandra på bästa sätt, min stöttande mamma som är min absolut bästa vän. Min pappa som alltid pushar mig och övertalar mig att jag kan, han som berömmer och är imponerad över mitt vuxna tänkande. Mina två bröder som ställer upp och som får mig att skratta.

Kort och gott. På botten lär man sig inse vad man har, och vad som är värt att kämpa för och hålla kvar nära hjärtat.