Jag kommer på mig själv stå och le mitt allra största leende. Jag tittar mig i spegeln, ser hur små mina ögon blir. Ruffsar till mig i håret. Stoppar in mina hörlurar i öronen och ler ännu mer när jag får ta del av musiken. Låser dörren, och funderar samtidigt som jag skuttar nerför alla mina trappor om jag verkligen låste. Men jag bryr mig inte. Jag låser upp cykelförrådet, slänger mig på cykeln och i ilfart rullar jag ner för backen. Och jag ler lika stort, varje gång. Just dessa få minuter som är desamma varje morgon, ler jag. Jag är lycklig. Det spelar ingen roll att det är tidigt och jag är trött, jag ler ändå.

Jag tänker alltid le åt små saker. Le åt min familj, vänner och ögonblick som gör mig glad. Jag tänker le åt livet, för det är kort, ibland jobbigt men samtidigt helt underbart. Jag ler för att jag i detta nu kommer få krypa ner i min sköna säng, slå igen mina två blå. Och snart möter vi en ny dag, nya utmaningar, ny lycka, ny sorg, ny erfarenhet, nya människor. Livet är spännande, man har ingen aning om vad som väntar. Men jag ler ändå, för jag är jag, äntligen.