Vad jag hatar den här känslan, jag känner mig som en tidsinställd bomb. Vilken sekund som helst brister det..
Jag har svårt att acceptera att det är rätt när det känns så fel. Jag står i ett vägskäl och måste bestämma mig. Det har inte varit rätt på länge, men man är alldeles för feg och egoistisk. Jag vet att det stärker mig och att jag får tid att hitta tillbaka till mig själv. Men jag har en lång väg kvar..