Jag måste få ur mig lite ilska och jobbiga känslor. Läste tidigare om Sofie Karlsson som nekades sjukpenning för att hon inte gick till arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son dött. Är inte det sjukt? Jag menar, man är väl mänsklig! Och att mista någon, speciellt sitt barn, måste vara en av de svåraste sakerna i livet. Hur tänker folk egentligen? Varför kan man inte få sin tid att hinna andas och samla kraft? Sorg efter en död närstående försvinner inte på en dag. Jag vet, för jag har varit där.

Reglerna borde ändras, det finns känslor och dem borde man respektera. Jag undrar hur dem på försäkringskassan skulle känna sig om de satt i samma situation. Jag tror ärligt talat att ingen människa vill vara med någon/några andra än sin familj dagen efter en sådan tragisk bortgång. Eller det spelar ingen roll vad det är för bortgång, det är fortfarande lika jobbigt.