För drygt ett år sedan skrev jag en minnestext i skolan tillägnad min morfar. Har gjort om den lite och ska publicera den nu, eftersom det idag är fyra år sedan min älskade morfar gick bort. Kan fortfarande inte helt och hållet förstå att jag aldrig mer kommer se honom, att saknaden för varje dag blir jobbigare, även om jag börjar lära mig att leva med den. 

När hösten kryper närmare ger det mig minnen av en annan tid i mitt liv. Hur jag befann mig i det gula rummet på intensivvården där min morfar fanns, det gula rummet med det dämpade ljuset. Att se min morfar rakt framför mig, känna hur trycket över mitt bröst ökade, hur jag höll tillbaka mina tårar även fast de brände bakom ögonlocken. Morfar låg i en sjukhussäng med slutna ögon och hängande läppar, omringad av alla möjliga maskiner. Vart enda lilla ljud från dessa gjorde att min puls ökade, i tron om att något var fel.

Jag minns känslan av att tvingas ta på sig munskydd innan jag gick för nära. Munskyddet som luktade så illa att jag fick svårt att andas. Munskyddet som satt tätt mot min mun och näsa, så nära att det blev varmt och fuktigt.

Jag minns hur jag stod på morfars högra sida. Med darrande ben och med tryck över bröstet tittade jag på en människa som funnits med mig hela livet och som nu började komma till slutet. Känslan av att se honom helt hjälplös gav mig panik, det fanns ingenting som jag kunde göra. Jag visste att jag skulle förlora en person som alltid funnits hos mig.

Jag kunde stå där vid sidan i evigheter och titta på morfar, jag minns ljudet av hur luften gick in och ut genom hans lungor med hjälp av respiratorn. Hur hans bröst rörde på sig upp och ner samtidigt som han bara låg alldeles stilla, nästan livlös. Men för mig var det inte bara att titta på en människa som fick hjälp med att andas. För mig var det att titta och tänka tillbaka på finare och bättre stunder, tänka på allting som jag fått uppleva tillsammans med min morfar. Tänka på när morfar lärde mig göra havregrynsgröt, eller den gången vi spelade finns i sjön och jag inte förstod vad ess var. Men det var vid sidan av sjukhussängen som jag insåg att jag inte glatt mig lika mycket åt de här sakerna när de väl hände.

Jag kunde aldrig gråta i det gula rummet, jag klev åt sidan, tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville så gärna få allting ur mig men det gick inte. Jag sa aldrig någonting till min morfar när han låg i sjukhussängen, jag sa inte ens hej även fast jag visste om att han kunde höra mig. Jag höll aldrig morfar i handen, jag rörde honom aldrig och jag sa inte ens hej då en allra sista gång.