Det är så många känslor som strömmar omkring just nu, de kommer och går i vågor. I november är det fem år sedan morfar dog, FEM ÅR! Och jag kan fortfarande inte förstå att det verkligen har hänt.. Den första tiden accepterade jag vad som hade hänt, jag försökte ta nya steg och gå vidare. Men ju längre tiden går så saknar jag honom mer och mer. Är det för att jag blir äldre och kanske glömde uppskatta vad jag hade? Min mormor och morfar var bäst, min mormor är det fortfarande.
Men ju längre tiden går så börjar jag fundera på min farfar. Min farfar skiljde sig från farmor och träffade en ny, som inte ville att farfar skulle träffa pappa och hans bror. Så jag har aldrig haft en relation med min farfar. Och efter att morfar dog så har det kommit mer och mer att jag vill träffa honom, min farfar. När jag var liten accepterade jag att farfar hade ett annat liv och en annan familj. Men nu, jag vet att jag har två fastrar och kanske fler kusiner. Det är så himla trist att vi fått lida pga en endaste person. 
Jag vill så gärna träffa och lära känna min farfar innan det är för sent. Jag vill inte gå miste om kanske en frisk och snäll farfar.

Jag saknar och tänker på min morfar varje dag, önskar att han hade fått några år till och se sina barnbarn bli vuxna. Och jag önskar att min farfar hade stått emot sin nya och krävt att få träffa sina två barn och fyra barnbarn.