Att packa ner alla sina saker i flyttkartonger är inte roligt på något sätt, förutom att det ger något gott med sig till slut. Men när jag satt på golvet förut och började plocka ner alla mina ägodelar började det gå upp för mig att det här faktiskt händer på riktigt. Jag packar ner mitt liv och hela min trygghet i kartonger för att starta något helt nytt, på en plats som står mig så nära - men ändå inte. Jag trodde inte att det skulle kännas jobbigt alls att behöva göra det här, men ju mer det närmar sig, desto mer inser jag att det är någon annan som kommer bo i mitt hus - inte jag.

Det här är ändå platsen som alltid funnits som den tryggaste platsen i världen. Det är här jag tagit mina första steg, det är här alla barndomsminnen finns, det var här jag tillbringade en del tid med min första kärlek. 
I det här huset har det varit glädje, skratt och en del tårar. Men jag är glad att det var innanför dessa fyra väggar jag växte upp och att det var på denna gräsmattan jag lekte.

Jag vet att min nya tillvaro kommer passa mig mycket bättre. Och man kanske är gammal nog att släppa tag om en tjugoårig trygghet och börja om på något nytt, på ett just nu bättre ställe.

Jag vet att den sista natten kommer kännas konstig, och jag vet att den dagen jag backar ut bilen från uppfarten för sista gången så kommer det vara med en aning ångest.